Min första absolut riktiga kärlek var nog ändå mitt senaste ex. Vi var tillsammans i nästan två år och spenderade mesta delen av tiden tillsammans. Allt jag sa och gjorde handlade om honom. Att dela med sig av sig själv till en annan människa är kärlek. Visst hade jag andra "pojkvänner" innan honom. Men ärligt talat? Var det kärlek? Eller var det bara för att ha någon? Känns dumt nu i efterhand, men man var inte så gammal och absolut inte smart när man gick i 7:an- 8:an.Livet går faktist vidare även om kärleken tar slut till en kille/tjej. Det har jag lärt mig. Men minnena finns alltid kvar. Så är det. Det gör inte mig något. Gamla minnen är oftast fina minnen. Sånna vill man inte glömma även om det svider.
Kärleken kommer och gå. Jag har träffat en ny kille, och vi har varit tillsammans i 8 månader nu. Snart 9 faktitst. Galet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar